Spanish Baroque Era Painter, 1599-1660 Spanish painter. He was one of the most important European artists of the 17th century, spending his career from 1623 in the service of Philip IV of Spain. His early canvases comprised bodegones and religious paintings, but as a court artist he was largely occupied in executing portraits, while also producing some historical, mythological and further religious works. His painting was deeply affected by the work of Rubens and by Venetian artists, especially Titian, as well as by the experience of two trips (1629-31 and 1649-51) to Italy. Under these joint influences he developed a uniquely personal style characterized by very loose, expressive brushwork. Although he had no immediate followers, he was greatly admired by such later painters as Goya and Manet  Related Paintings of Diego Velazquez :. | The Buffoon Don Cristobal de Castaneda y Pernia (Barbarroja) (df01) | Prince Baltasar Carlos with the Count | Self-Portrait (df01) | Menippus (mk45) | Equestrian Portrait of Margarita of Austria |
Related Artists:
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.
Jean Jouvenet
Rouen 1644-Paris 1717
ANGELICO Fra
Italian Early Renaissance Painter, ca.1387-1455 Italian painter, illuminator and Dominican friar. He rose from obscure beginnings as a journeyman illuminator to the renown of an artist whose last major commissions were monumental fresco cycles in St Peter's and the Vatican Palace, Rome. He reached maturity in the early 1430s, a watershed in the history of Florentine art. None of the masters who had broken new ground with naturalistic painting in the 1420s was still in Florence by the end of that decade. The way was open for a new generation of painters, and Fra Angelico was the dominant figure among several who became prominent at that time, including Paolo Uccello, Fra Filippo Lippi and Andrea del Castagno. By the early 1430s Fra Angelico was operating the largest and most prestigious workshop in Florence. His paintings offered alternatives to the traditional polyptych altarpiece type and projected the new naturalism of panel painting on to a monumental scale. In fresco projects of the 1440s and 1450s, both for S Marco in Florence and for S Peter's and the Vatican Palace in Rome, Fra Angelico softened the typically astringent and declamatory style of Tuscan mural decoration with the colouristic and luminescent nuances that characterize his panel paintings. His legacy passed directly to the second half of the 15th century through the work of his close follower Benozzo Gozzoli and indirectly through the production of Domenico Veneziano and Piero della Francesca. Fra Angelico was undoubtedly the leading master in Rome at mid-century, and had the survival rate of 15th-century Roman painting been greater, his significance for such later artists as Melozzo da Forli and Antoniazzo Romano might be clearer than it is.